Förlossningsberättelse del 1

Ja jag har ju tänk mig att jag skulle skriva ner hur jag tyckte att förlossningen var som. Jag har bara inte riktigt fått tummen ur...
Men här kommer den!

Söndagen den 6e Maj

Under Söndagen så hade vi Ida och Svenna på besök, vi grillade och hade det väldigt trevligt. Omkring klockan 18 så tittade jag på klockan i köket och vi satt och åt hajkbananer och glass, vilket var riktigt gott. Jag kände också hur en lätt mensliknande smärta smög sig fram. Men jag sa inget till någon, varför få falska förhoppningar?

Svenna och Ida åkte hem och jag och Krister försökte få igång min moped. Vi greja och hade oss, jag satt på och Krister sprang och knuffade på men inget hände. Kring 20.30 så smsade jag med mamma och hon undrade vad vi gjorde. Jag hade då börjat känna hur "mensvärken" varierade i styrka och fick som toppar emellanåt. Inte tillräckligt för att jag skulle behöva andas igenom dom eller så. Nu nämnde jag för Krister att jag hade lite ont i magen som kom och gick. Men jag tror inte att någon av oss förstod eller trodde att det var nu det skulle sätta fart.

Klockan 22 ca så kommer vi i säng efter att jag tagit 500mg alvedon då jag tycker att värken i magen börjar göra mera ont. Lite i förebyggande syfte så att jag skulle få sova.
Trodde jag! Jag somnar men vaknar av att jag får värkar som jag tycker är onödigt mesiga för att göra ont. Vrider och vänder mig genom vissa värkar och andas och fokuserar genom andra. Vet inte hur ofta de kom, men jag vaknade ofta tyckte jag och Krister märker ingenting så gott som han sover.

Måndag 7e Maj

Tillslut blir jag less på att vakna hela tiden och strax före klockan 01 så öppnar jag upp värktimer.se på mobilen och börjar klocka. Får en chock när jag ser att de kommer med mellan 2 och 4 minuters mellanrum. "Ska det inte vara värre än såhär när de kommer så tätt?" kommer jag ihåg att jag tänkte.

 Vi äter frukost jag och Krister och vi pratar lite om att det värkar som att det håller i sig. Jag har inte mycket till ro i kroppen och bestämmer mig för att packa klart väskan, den skulle bara med. Annars kunde vi ge oss den på att bebisen skulle komma ut!
Ca klockan 1.30 så ringer jag in till förlossningen för att fråga om det här verkligen är riktiga värkar. Hur ont det ska göra för att vara riktiga värkar. Helt enkelt så ville jag höra efter ifall det var riktiga värkar jag hade. Fick prata med en barnmorska som hette Annelie. Hennes förslag var att ta en alvedon till och gå och lägga mig igen och hoppas på att få sova en stund. Och hon höll med om att det var ju lätt för henne att säga.
En av anledningarna till att jag var så osäker på ifall det var riktiga värkar var att de kändes bara nere i magen, precis som mensvärk - fast värre. Ingenting i ryggen och inget i resten av magen.

Jag tog en alvedon till och satte mig i bilen med Krister på väg mot stan. Han skulle jobba och det var tänkt att jag skulle hjälpa honom med tidningen för att sedan åka ut till mamma i Söråker och träffa Ing-Marie och Sven. I bilen så lättade värkarna lite, blev glesare och det var nästan skönt att åka bil, inte alls den där skräckresan många talat om och jag fick till och med sova emellanåt. Men att gå med någon tidning det var uteslutet. Utan jag satt i bilen i garaget och fortsatte vila emellan värkarna som började öka på sig lite igen, fortfarande så kom de ganska tätt. Jag klockade inte men tittade på klockan i radion och de höll sig med 10 min emellan som längst.

Väl ute hos mamma i Söråker så la jag mig i soffan med riskudden på magen. Riktigt varm hade jag den och så skönt det var! Värmde på den många gånger och klockade värkarna, de började hålla sig stadigt med mellan 3 - 5 min emellan och ca 45 - 60 sekunder långa. Och varje gång jag skulle kissa var ett helvete. För då kom det alltid två täta mega värkar som höll på att ta kål på mig!

Klockan 8 så vaknar jag på soffan förvånad över att klockan var så pass mycket, jag hade då fått sova en hel timme ostört! Mamma kom in i vardagsrummet strax där efter och frågade mig om jag hade ont. Lite ont hade jag väl men inte alls så att var tillräckligt. Försökte äta lite frukost, det gick sådär. Nästan direkt när jag vaknade så kom värkarna tillbaka och höll samma intervall som innan.

En dryg timma senare så började det onda att sprida sig över mot ryggen, men fortfarande värst nere i magen. Vetekudden hade slutat vara bekväm för länge sedan, nu var det att gunga från sida till sida med höften som hjälpte. Värkarna började sakta men säkert krypa ner till att komma med 2,5 - 4 minuters mellanrum och ökade till att bli mellan 1 och 2 minuter lång, vissa 2,5 men de flesta höll sig kring ca 1 minut och 45 sekunder. Med jämna mellan rum så glesades värkarna ut, då var det bara till att gå och kissa så kom de igång igen med 2 monstervärkar till att börja med. För att inte tala om hur lös i magen jag var under hela förmiddagen, på ljudet gick det inte att skilja på om jag kissade eller bajsade. Skrev ett sms till Krister 09.05 som löd "Du kanske ska förbereda chefen på att du kan behöva avbryta dagen. Dom gör ont i ryggen nu och är värre." Fick tillbaka att han trodde det var lugnt då jag inte hade ont i övre magen, att den bara var på väg att fixera sig, men han hade underrättat chefen.

Klockan 11 ca så ringde jag in till förlossningen igen för nu tyckte jag att det började bli jobbigt. Jag behövde andas igenom värkarna för att inte bli omöjligt grinig och de kom nu rätt regelbundet med 2,3 - 3,5 minuter emellan och var kring 2 minuter långa i snitt. Jag kunde omöjligt sitta ner, varken emellan värkarna eller medan jag hade värk. De kändes nere i magen och bak i ryggen men ingenting i resten av magen, där jag hade föreställt mig att man kände av värkarna. Barnmorskan svarade "att man i regel var välkommen in när man hade 3 värkar på 10 minuter, men så länge jag kände att jag kunde vara kvar hemma så fick jag givetvis vara det. Skulle det dröja längre än en timme så fick jag gärna ringa igen innan vi åkte in."

Mamma fick nu massera mig på ryggen under värkarna, jag vet inte hur mycket det egentligen hjälpte med smärtan men det kändes bra. Hon gjorde också i ordning lite nyponsoppa så att vi skulle kunna äta någonting. Det var gott med nyponsoppa, även fast att jag hade lite svårt att äta. När jag kom tillbaka till köket efter att ha varit på toaletten så stod det en skål med nyponsoppa på spisen, färdig med en gräddklick i. Jag frågade mamma om hon hade hällt upp mera till mig. Då tittade hon på mig som ett fån och undrade vems skål hon satt och åt ur? Hon hade då ätit upp det jag hade haft kvar. Stackarn, kan inte ha varit lätt att ha varit på väg att bli mormor.

I samma veva så ringde jag till Krister och förklarade läget och tyckte att han kunde ju försöka avsluta och lämna över brödkörningen till någon annan så att vi kunde möta upp på sjukhuset om en dryg timma.

En dryg timma senare tyckte jag att nu fick det vara nog av att springa runt hemma, jag ville åka in och ta reda på om det hade hänt någonting eller om jag bara gick runt och hade ont i onödan. Skrev ett sms till Krister kl 12.05 som löd "Du behöver inte sega <3". För att typ berätta att jag ville att han skulle sätta fart. Mamma, Pelle och Bella skulle in till Södra Berget tillsammans med Ing-Marie och Sven, de kunde inte ha packat långsammare! Precis innan vi åkte så ringde jag in till förlossningen igen och sa att jag bra gärna ville komma in nu, och jag var så välkommen!

Bilresan in till sjukhuset från Söråker var mycket värre än att åka från Gimåfors till stan. Väl framme så fick vi vänta lite på Krister sen så bar det iväg till Hiss 2. Jag tyckte det var onödigt att slösa tid i korridoren så jag pinade mig igenom de två värkarna som kom under tiden vi förflyttade oss mot förlossningsavdelningen. När vi gick in i hissen så mötte vi en undersköterska som hade varit på rast och köpt sig en glass. Hon log mot oss och var väldigt trevlig. Det syntes nog på mig vilken avdelning vi hade tänkt besöka och hon sa att hon kunde lika gärna släppa in oss så fick vi stå innanför dörrarna och vänta på en barnmorska. I korridoren hinner jag luta mig emot Krister igenom en värk som tog igen det jag sprang ifrån i stora korridoren, sen så kom det en barnmorska och visade oss in till ett undersökningsrum.

Fortsättning följer....